200miles

....flyttar till captaintess.tumblr.com. Sug på den, seg-Blogger.

säg mig vem jag är

Gör Arbetsförmedlingens "Intressetest" för att se vad jag egentligen borde göra, trots att idag varit en fin dag på jobbet.

Först tänker jag: jävlar vilket finkalibrerat test, när den frågar om jag tycker om att "informera restauranggäster om lämpliga viner" och "dirigera flygtrafik från ett kontrolltorn". Sen...inser jag att det inte gäller kulturarbetare. Fast, det räcker förstås med att veta att jag vill "skriva" och "arbeta med musik" för att bestämma att jag definitivt inte passar för ett rejält yrke.

Det blev bättre om man valde att göra fler än de 66 grundfrågorna, men ändå. Princiiipen.

Idag har jag och min frisör berättat tvångstankar för varandra. En svensk vann Nobelpriset i litteratur. Jag skrattade så jag grät åt en nedskräpare med samvete. Träffade kollegor från Härnta-tiden. Lyckades låta bli att äta ett endaste mål vettig mat. Et maintenant? Måste väl hämta den där jävla cykeln då. Jävla regn. Jävla soliga morgon. Jävla hatthyllsdrönare till paraply.

we can't all be saints

Bland de hypotetiska frågor vi aldrig lär få svar på:
...och under tiden det tog att skriva den meningen har jag glömt frågan.

Vi försöker en annan. Möjliga epitet jag umgås med att börja identifiera mig som:

förvirrad professor
reclusive genius

både kräver viss förfining. Till en början. När epitetet (eller vad det nu kallas) väl fastnat kan man släppa alla hämningar. Samtidigt tyder ju valet av möjliga epitet på ett visst stadium av eremitisering, vilket skulle kunna ses som ett tillstånd där såväl förfining som hämningar blir överflödiga. Den som nickar instämmande där är uppenbarligen mer frigjord än jag/mig. Jag är så välpiskad att mina dagdrömmar måste vara trovärdiga för att kunna upprätthållas. Jag rodnar när jag fuldansar inför fördragna persienner. Jag skulle bli eremiten som har agan att plocka undan efter sig. För syns skull.

Girl, you need to get yourself a hobby som Lola skulle ha sagt. Och på den noten, räknas en Kindle som en hobby för en bibliotekarie? Eller kan jag claima nåt på skatten för arbetsrelaterade hjälpmedel?

men du har ju inga kläder på dig!

....som Orvar (Oskar? Annat gammaldags namn som blivit freakishly populärt?) förvånat utbrister i Låt den rätte komma in.




Mycket kan man ha på ett bibliotek.

Och ibland tror man kanske att bibliotekarier har det ganska tråkigt.

Jag menar, vi står ju där vid våra infoplatser och bara....väntar på liv.

Lite bokuppsättning ibland för variationens skull (kan ju inte vara för ordningens, den förtjänar inte ansträngningen), men ärligt talat, det är mer troligt att bibliotekarier blir bittra, sura tanter och farbröder på grund av vad som inte händer än vad som faktiskt händer.


Ellä?


Tillåt mig att hävda motsatsen.


Ibland hjälper jag någon med dens bibelläsning.
Ibland förklarar jag att Google inte kan läsa av bilden de håller i och magiskt berätta vad det är.
Ibland undrar jag om människor tror att "det ska du ha klart för dig" ger vad de säger en mer vänlig touch.
Ibland visar jag midjehöga varelser till Harry Potter.

Ibland har jag sett för mycket Veronica Mars och ska undersöka vad som pågår i källaren.
Ibland vet jag inte vad tonårskillar gör, men de håller på att ta av sig kläderna.

Jag lyckades undvika Orvars reaktion. Nåt har man väl lärt sig på fyra års bibliotekarieskola.


Jag vet i och för sig inte om det kommer att göra mig bitter och sur. Det känns inte så? Och med tanke på att det är väldigt få saker som härmed inte händer på bibliotek, är risken liten att jag blir bitter och sur på grund av vad som inte händer heller.

det skulle förklara så mycket

Jag pratar med Hannah. Hon går omkring i vad som låter som en tropisk storm.
Therese: Vänta, nu hör jag inte!
Hannah: kooiisscchh....koooosch....jamen det måste vara ...koosscch...du!
Therese: Men jag sitter ju inomhus!
Hannah: Jamen inomhus, täckningen rör ju på sig....sådär.

daylight, night time

Jag stänger av musiken för att lyssna på regnet mot min, min alldeles egna, fönsterruta. Ooch...så slutar det regna. Men det gör inget, för idag såg jag en kraftverkslucka som var öppen, och det var fan så mycket mer drag där. Wosh, sa det, wosh (som nån i Hälge sa).

Egna fönsterrutor, egen soffa, egen nyckel. Eget kök. Egen toa. Idag kompletterad med egen toaborste. Bilder kommer så fort jag har dagsljus och är hemma samtidigt. Klurigt, det här med heltidsjobb. När jag kommer hem efter en dag av medelmåttiga insatser (jag måste lära mig att förbereda mig bättre. Eller skita i det och bli en sån där bibliotekarie som inte vet mycket men verkar himla skoj. Eller så förbereder jag mig bättre.) så orkar jag ibland laga mat. Och jävlar vad stolt jag är sen. För vid det laget fattar jag inte hur jag överhuvudtaget orkade gå de fyra stegen in i köket.

Men det gör inget. För imorgon är jag ledig! Då ska jag...köpa en plattång. Snäppet intressantare än den lediga timme jag hade igår. Då köpte jag strumpor.

it's a wonderful surprise

Oh my God. OH MY GOD. OMFG (F for fabulous).

Det här är som.....att dricka kaffe med Hannah i bästa fåtöljen på Café Nero, medan det regnar - och så råkar bara Alan Rickman titta förbi och fika med oss också. Och ber om min hand i äktenskap.
....eller att gå på promenad, när det regnar, och nånstans i Lidbäcksskogen stöta på Jake Gyllenhaal, och han promenerar med mig. Och ber om min hand i äktenskap.
...eller att din favoritförfattares böcker filmatiseras, med en av dina favoritskådespelare (som dessutom är helt rätt castad för rollen), och serien utspelar sig i en stad där det regnar. Som Edinburgh.



Helt omöjligt alltså.